I ena ringhörnan: en grupp arga, målmedvetna pappor. I andra: Lunds kommuns socialtjänst, i pappornas ögon diskriminerande manshatare. Här är berättelsen om nätverket minpappa.nu - och deras kamp mot Lunds kommun.Hösten 2009 börjar en grupp pappor träffas hemma kring köksbordet i byggnadsingenjören Per Frennbros villa i Bjärred. Papporna har en sak gemensamt: de senaste åren har deras liv präglats av uppslitande och nedbrytande vårdnadsstrider. De har blivit kränkta och diskriminerade - och slutligen fråntagna rätten att vara en del av sina söners och döttrars liv. Åtminstone är det så de ser det.

De jämför sina berättelser. En och en kan de misstänkliggöras, men tillsammans ... kan de kanske nå upprättelse. Det gäller att höja nivån, skaffa argument på en högre nivå än bara individuell ilska.

För familjerätten i Lund, den avdelning på socialförvaltningen som genomför deras vårdnadsutredningar, ska inte få komma undan.

– Vi ville inte hamna i någon cirkusdebatt om män mot kvinnor. Vi ville ta fram fakta. Fakta är fakta, oavsett vilka åsikter man har i övrigt, säger initiativtagaren Per Frennbro idag, nästan ett år senare.

Papporna –
som nu döpt sig till minpappa.nu – beslöt sig för att titta på samtliga vårdnadsmål i Skånes alla tingsrätter. Gick den diskriminering de alla upplevt att belägga med statistik?

Den enda kvinnan i gruppen, pensionerade Marianne Sternklev – vars son slitit i tre och ett halvt år med sin vårdnadstvist – åtog sig det dryga jobbet att skriva in nyckelfakta om samtliga 804 domar.

I februari–mars 2010 börjar en bild träda fram. Lunds tingsrätt har under åren 2007–2009 inte en enda gång gett enskild vårdnad åt en pappa.

I början av maj är rapporten klar. ”Lund – staden där barn förlorar sina pappor”, kallar minpappa.nu den fyrtiosidiga sammanställningen. Flera stora medier hakar på: Skånska Dagbladet skriver en artikelserie, TV4 gör inslag. På den livaktiga pappablogg-scenen jublas det.

Papporna intervjuas om sin kamp. Rapporten berättar om mammor som fått vårdnaden trots att de misshandlat barnen. Om mammor som stuckit utomlands med barnen. Om psykiskt sjuka mammor som trots det fått enskild vårdnad.

Några bemötanden från mammorna syns inte till – inte heller några djupare etiska funderingar över vad publiciteten kan få för följder för barnen.

Lunds kommun låter sig dock inte rubbas av kritiken. Både socialnämndens ordförande, moderaten Göran Wallén, och ansvarigt kommunalråd, folkpartisten Tove Klette, avfärdar helt minpappa.nu och deras uppmärksammade rapport.

– Jag är övertygad om att de [familjerätten] gör sitt arbete så sakligt och objektivt som möjligt, säger Tove Klette.

Det är lätt att studsa till inför de siffror som minpappa.nu presenterade i början av maj. Har ingen pappa fått enskild vårdnad på tre år? Då måste väl något ändå vara fel.

För en journalist är vårdnadstvister ett synnerligen svårt ämne. Hela processen omges av stark sekretess. Den inbegriper två parter som ofta i åratal beskyllt varandra för än det ena, än det andra. Ovanpå detta kommer ett annat etiskt övervägande, nämligen en överhängande risk att publiciteten skadar barnet.

Samtidigt finns det starka argument för att granska vårdnadstvister. Socialförvaltningens handläggare – i Lund en liten grupp på sju personer – verkar under omständigheter som är problematiska ur ett rättssäkerhetsperspektiv: stor makt, liten insyn.

På ett generellt plan har flera forskare också de senaste åren fört fram hård kritik mot hela vårdnadsprocessen. Kritiken har tilltagit sedan 2006, då en lagändring fick både antalet vårdnadsprocesser och antalet fall där enskild vårdnad har utdömts att skjuta i höjden.

– Lagstiftningen kring vårdnadsutredningar har förändrats om och om igen. Ingen gång har någon satt sig ner för att ta ett helhetsgrepp om hela handläggningen, konstaterar Annika Rejmer, docent i rättssociologi vid Lunds universitet.

Många kommuner saknar modeller för hur samarbetsavtal ska genomföras. Någon utvärdering eller vetenskaplig prövning av metoderna görs inte. Utbildning i konfliktlösning eller samtalsmetodik saknas hos både socialsekreterare och tingsrättens jurister. En återkommande kritik är att män systematiskt missgynnas i vårdnadstvister.

Ser man till utfallet är mammor avgjort gynnade. Men domsluten måste också ses i sitt sammanhang, som en reflektion av det omgivande samhället, menar Annika Rejmer.

– Fortfarande är det så att mammor tar ut mer föräldraledighet, de jobbar deltid, de går på mötena på dagis och i skolan. Så när de går in i rätten har de en ofta en fördel.

Det finns också andra principer som verkar till mammans fördel. En är att status quo ska få gälla: barnet ska få bo kvar i sin invanda miljö. Har barnet syskon eller halvsyskon ska man inte dela på dem.

Kort sagt: ojämställdheten i vårdnadsdomarna speglar ojämställdheten i samhället. Men också en föråldrad lagstiftning.

– Den lever kvar i en föråldrad bild av kärnfamiljen. Dagens pappor tar mycket större del i sina barns liv än tidigare generationer – men det avspeglas ännu inte i vårdnadsmålen.

”Lund – staden där barn förlorar sina pappor” är ett av de mer systematiska inläggen i debatten om pappadiskriminering i vårdnadsprocessen. Men gruppen är inte ensam.

De senaste åren har pappa-barn-föreningar och -grupper skjutit upp över hela Sverige. I Skåne finns grupper i Malmö, Lund och Kristianstad.

På nätet växer papparörelsen i form av ett ofta vildvuxet bloggande mot allt vad genusforskning, statsfeminism och socialtanter heter.

En skribent som ofta skriver om köns- och pappafrågor är Malmöbon Pelle Billing. Han är i 35-årsålden och jobbade tidigare som läkare inom psykiatrin.

– Genom feminismen har vi män fått lära oss att vi har makt och att vi har förtryckt kvinnor i alla tider. Men den bilden stämmer inte med hur män själva upplever sina liv.

Man kan skriva och påstå saker om män som aldrig hade godtagits om man bytte ut ordet man mot ”svart”, ”invandrare” eller ”jude”, menar Pelle Billing.

– Män må vara starka i samhället. Men i debatten om jämställdhet är vi helt i underläge. För mig handlar det om att män och kvinnor ska ha samma spelregler i samhället och att mansfrågor ska komma med på kartan i jämställdhetsdebatten.

Tonfallet i pappadebatten på nätet är ofta hätskt, på gränsen till hatiskt.

– Ja, det finns mycket vrede i pappa­rörelsen. Det finns många besvikna individer som mår dåligt. Men många är också konstruktiva. Det är därför vi börjar märka av papparörelsen, säger Pelle Billing.

Runt ett bord i socialchefen Inga-Lill Sjunnessons tjänsterum, fyra våningar upp på Bangatan i Lund, sitter tre medelålders kvinnor, själva makttrojkan i det som Per Frennbro kallar ”ett Auschwitz för pappor”: Lunds socialförvaltning.

En av dem är Ewa Hall, som sedan januari är chef för familjerätten i Lund. Hon minns den där dagen i maj då minpappa.nu presenterade sin granskning. Hon får det att låta nästan som en vanlig dag på jobbet.

– Vi var väl mest lite förvånade. Det här var inget vi kände igen, vare sig statistiken eller tonen i det hela.

Rapportens genomslag har förvånat tjänstemännen på socialförvaltningen.

– Den är ett initativ av privatpersoner som har intresse av att föra fram just sina synpunkter. Den är inte vetenskapligt granskad och det är svårt att bedöma tillförlitligheten, säger Inger Fröman, verksamhetschef.

Fast frågan är hur oberörda de är – egentligen. För att bemöta kritiken har de åtminstone tagit fram egna siffror över de rekommendationer som familjerätten avgett de senaste tre åren.

Och den bild som då framkommer, skiljer sig från den som minpappa.nu presenterat.

I de 74 avslutade utredningarna rekommenderades enskild vårdnad för mamman i 49 procent, för pappan i 20 procent och gemensam vårdnad i 30 procent.

– Ska man granska vårt arbete ska man granska rekommendationerna, inte tingsrättens domar, säger Ewa Hall.

Den största oron gäller allmänhetens förtroende för socialtjänstens arbete. Och där har minpappa.nu lyckats.

– Det händer numera att nya par som kommer frågar om rapporten, säger socialchef Inga-Lill Sjunnesson.

Sedan maj har gruppen kring Per Frennbro fortsatt att begära ut domar. En efter en har landets tingsrätter betats av. Per Frennbro låter ömsom trotsigt segerviss, ömsom sliten, när han beskriver året som gått.

– Det pågår mycket mer än vad som syns utåt. Rapporten har slagit hål på många myter. Vi ser att domstolarna är rädda. Nu vill vi påverka på riksnivå.

Gruppens sajt fylls långsamt på med nya vittnesmål från förbannade pappor. De vittnar om intrigerande exfruar, hånfulla soctanter och mobbande domare.

– Politikerna har börjat få upp ögonen för problemet. Det kommer att bli en förändring, menar Per Frennbro.

Bilden av den goda modern – som dominerar i landets familjerätter – måste revideras.

– Det hela spårar ur för att man i familjerätten bara ser mamman som god. Vi vill bara ha en rättssäker bedömning, säger Per Frennbro.