Sökandet efter 10-åriga Engla i Stjärnsund fick Anna Eling att berätta om de sexuella övergrepp som hon själv utsattes för som barn.
– Mitt mål är att rädda så många barn som möjligt från att utsättas för det värsta svek ett barn kan få utstå, säger hon.

I går fanns Anna Eling på Jämshögs folkhögskola för att tillsammans med elever på fritidsledarutbildningen diskutera hur man ska göra för att upptäcka sexuella övergrepp på barn.
I höstas kom hennes självbiografiska bok Välsignade barn. Genom den och de föreläsningar som hon håller vill hon få vuxna att bli uppmärksamma på de tecken som utsatta barn ger. Ofta handlar det om tysta rop på hjälp.
Anna Eling vill att bland annat lärare, ungdomsledare och föräldrar genom vaksamhet, inte misstänksamhet, lär sig att identifiera barn som drabbats av sexuella övergrepp.
– Ett barn som går undan för sig själv eller ständigt provocerar har något att berätta. Barn beter sig inte så. Det behöver inte handla om sexuella övergrepp, men något problem är det.
Hon menar att det handlar om att försiktigt skapa ett förtroende hos barnet, att gå sakta fram och inte ha bråttom.
Att skrämma barnet är ingen lösning.
– Vem vet om det barnet varit med om i ett första skede handlar om något skrämmande? En person som våldför sig på barn är ofta väldigt försiktiga i början. Också de behöver skapa ett förtroende hos barnet för att kunna fortsätta med det de håller på med.
– Men man måste alltid utgå från barnets perspektiv och som vuxen alltid ta sitt ansvar och se förbi sig själv. Det är ju barnens framtid det handlar om och att se det ur deras perspektiv är det enda rätta.
Anna Eling har valt att berätta om sitt liv för att alla barn ska få en ärlig chans. Det är en helt rak och rå berättelse, utan inlindningar.
Flera av hennes släktingar började förgripa sig fysiskt sexuellt på henne när hon var fyra år. Övergreppen varade till 10-årsåldern. Även andra i släkten utsattes, bland annat en kusin, och även hon har skrivit en bok om sina upplevelser.
– Släkten på mammans sida valde att inte se vad som pågick, säger Anna Eling. För min del ledde övergreppen till ett minst sagt yvigt sexliv, redan i 13-årsåldern. De vuxna i min omgivning borde ha insett att något var väldigt fel, men det gjorde de inte.
Efter boken har pappan gett henne sitt stöd, men syskon och mamma har brutit all kontakt med henne. Under många år hade hon mycket bitterhet och hat inom sig. Men riktigt så är det inte längre.
Hon hatar inte Gud och ser inte längre ned på människor på samma sätt.
– Men jag har alltid tyckt bättre om djur än människor. Med sökandet efter Engla kände jag att mitt hat mot män försvann. 80 procent av dem som letade var män och det imponerade på mig. Min syn på kvinnor har däremot inte blivit bättre. Kvinnor väljer att se bort och det tror jag beror på att kvinnor är mer okänsliga. Det är männen som är de känsliga.
”
Ett barn som går undan för sig själv har något
att berätta.
Anna Eling