Plötsligt spatserar utländska militärer i blanka skor på Hanös smala stigar. Men vare sig kaptensmössa eller keps, allas huvuden fick plats i bygdegården.

I går, 200 år efter att första brittiska ankaret slog i botten vid Hanö blev det återbesök. Jagaren HMS Kent anlände. Hanö hamn var full till bristningsgränsen, morgonfärjan ut till ön likaså. Från havs tycktes engelska kyrkogårdens kors, högt upp på öns höjd omgärdat av guld och vitt. De vita mössorna, medaljerna och ordnarna tillhörde bland andra Nick Cook-Priest. Han är fartygschef på HMS Kent.
– Det känns fantastiskt att vara här. Jag är stolt över vad dessa brittiska soldater gjort och våra relationer med Sverige. Begravningsplatsen är uppenbart väl omhändertagen, säger han och spanar ut mot sitt 133 meter långa skepp i bukten.
Av den dryga 150 man och kvinnor stora besättningen på HMS Kent var det bara ett tiotal som tog sig iland till Hanö. Där hedrade de sina begravda landsmän genom blomsternedläggning och andakt. På ön och strax utanför befann sig också besättning från HMS Stockholm.
Anledningen till att inte hela den brittiska besättningen kunde gå iland på Hanö var tiden och miljömålen. Fartyget har två mindre transportbåtar, men den ena hölls kvar vid skeppet av säkerhetsskäl. HMS Kent är också förpliktigad att inte förbruka mer bränsle än nödvändigt varpå britterna bara kunde stanna i två timmar. Nästa destination är Stockholm och kronprinsessan Victorias bröllop.
– Det finns väl inget finare än en prinsessa som får sin prins. Hon har gjort ett utmärkt val i Westling, säger kommendörkapten Benedict Falk innan han beger sig till Hanös bygdegård för en stärkande kaffetår.