Planen var att 23-åriga Malin Sörmlind skulle ta över mer ansvar i familjeföretaget 2010.
I stället handlar det nu om att överleva.
– Man blir lite nykär i livet, säger Malin vars liv plötsligt inte alls blev som hon tänkt.

Högt uppe på Bolsberget i Mörrum bor paret Malin och Ludwig Sörmlind. Där bor också deras tre katter, hunden Mandus och kaninen Gunvald.

De är inne på sitt andra år som gifta, kan inte låta bli att ta på varandra och faller varandra i talet så där som förälskade gör. Nyligen tatuerade de sig båda för första gången. Då och då far de iväg på något äventyr. De åker till stormarknaden och handlar, grälar om vem som ska ge katterna mat och skämtar kärleksfullt om varandras tillkortakommanden.

Det går inte att se demonerna som också tagit sin boning i det grå huset. De osynliga krafter som bit för bit tar befälet över Malins kropp.

Men Malin har bestämt sig för att de inte ska få beröva henne livsglädjen. Och sedan förra våren delar hon generöst och med mycket humor med sig av sitt liv på bloggen Ge Mig Livet Tillbaka, en blogg som lockar uppåt 12 000 läsare i veckan.

– När jag startade bloggen var den anonym men redan första dagen fick jag över 150 prenumeranter och gick om Blondin-Bella (välkänd bloggare, red:s anm). Jag hade bloggat redan tidigare om mitt vardagsliv, vill gärna roa människor och få dem att le.

Gensvaret fick henne att träda fram med sitt riktiga namn och numera är Fru Sörmlind en välbekant gäst i tusentals människors liv. Människor hon aldrig träffat men där flera blivit nära vänner som också delvis kan ersätta tidigare vänner som dragit sig undan sedan Malin började bli sjuk.

Målet är nu att ge ut en bok med material från den populära bloggen, kanske också med bidrag från maken Ludwig som bloggar under namnet Livet Bredvid.

Hon säger att hon skyddar sig själv med sin humor, att den är ett mycket slagkraftigt vapen för att klara sorgen och vreden över sjukdomen som obevekligt lägger beslag på hennes kropp. Sedan förra våren är hon helt sjukskriven och har efter mycket vånda accepterat att hon nog inte kommer tillbaka till sitt älskade jobb som säljare och grafiker på familjeföretaget Sörmlinds reklam.

–Jobbet är jättekänsligt, jag älskade att jobba och vågade inte visa hur ont jag hade när alltihop började, berättar Malin.

För den kom smygande till att börja med. Sjukdomen som diagnosticerats i omgånger, tvingat spruträdda Malin till mängder av undersökningar, tester och läkarbesök. I augusti förra året kom beskedet att det troligen är ALS (Amyotrofisk lateralskleros) Malin drabbats av, en svår nervsjukdom som gör att kroppens muskler tappar sin styrförmåga och som i slutändan leder till förlamning och en för tidig död.

Föga anade det nygifta paret i augusti 2008 att Malin bara ett år senare skulle vara delvis rullstolsburen. Men Malin och Ludwig valde redan från början strategin att se möjligheter i stället för svårigheter. Båda har inställningen att de vill veta vad de slåss mot och ägnar därför mycket tid och kraft åt att söka kunskap som de sedan frikostigt delar med sig av. När Malin föll ned i ett djupt svart hål efter diagnosbeskedet, var det Ludwig som drog upp henne igen.

–Vi blev sjuka tillsammans, så är det bara, säger Malin.

Hon berättar om hur hon själv först inte förstod att något var riktigt fel. Det var omgivningen som reagerade när hon tappade saker, sluddrade, fick minnesproblem och inte kunde hålla igång alla bollarna i luften som hon brukade. Om tröttheten som kan slå ut henne i timmar och ibland hela dagar. Om sömnlösa nätter när de negativa tankarna invaderar hennes hjärna, om rädslan och sorgen.

De pratar om det oundvikliga. Den där osynliga men ytterst närvarande elefanten som så många ryggar för att konfrontera. Döden.

– Alla ska dö. För mig känns det jätteviktigt att hinna med så mycket som möjligt den tid jag har kvar. Jag har nog fått andra värderingar om vad som egentligen är viktigt. Och ja, vi har pratat om hur jag vill ha min begravning, säger Malin utan att tveka men tystnar sedan.

En del av detta och mycket till går att läsa om på hennes blogg. Men ändå är det livsglädje, humor och förmågan att se det komiska i vardagen som utmärker Malins skrivande. Hon är väl medveten om att det finns de som tror att hon spelar en roll och att hon försöker skämta bort situationens allvar.

– Men jag är sån här. Jag skriver vad jag tycker och tänker. Jag lägger också mycket energi på att inte se sjuk ut och att inte låta sjukdomen hindra mig.

Malins okuvliga livsglädje till trots, så blev det riktigt tufft i höstas. Med en kropp som vägrade lyda, blev vardagen snabbt övermäktig. Ludwig åkte till jobbet med ont i magen över hur Malin skulle klara sig under dagen. Hon satt hemma i soffan med en kaffetermos, datorn och telefonen inom räckhåll.

Men strax före jul fick de den bästa julklapp de kunde tänka sig. Malin beviljades assistans och sedan några veckor är nu kompisen Alexandra Ahlenius vid hennes sida när Ludwig jobbar.

– Det var som att få livet tillbaka lite igen, det är helt fantastiskt för oss båda, säger Malin och Ludwig håller förstås med.

För det är inte helt lätt att behöva hjälpa sin fru med toalettbesöken. Att komma hem till en uttråkad och pratsjuk hustru som vill hitta på något när man själv är jättetrött efter jobbet. Nu kan Malin göra saker på egen hand igen och dessutom är Alexandra mycket bättre på att schamponera hennes hår än vad maken är. Tillsammans har de åkt på spökjakt i Ljusaryd, börjat sticka mössor och tar långa fikastunder mellan shoppingvarven. Malin väljer att söka lösningar när kroppen vägrar att göra som hon vill. Alltså har pipmuggen, rullstolen, strumppåtagaren och amningskudden blivit nödvändiga delar i hennes liv. Hon är lyrisk över alla smarta hjälpmedel som finns.

– Det jag har lärt mig är ju att aldrig ta något för givet. Jag vågar lite mer, har liksom inget att förlora. På sätt och vis tror jag att jag är en bättre människa nu än innan. Jag stressar inte genom livet.